Märliga saker händer på vännen Michaels herresäte Swafford Hall. Bild: Stephen Fry som 
Ted Wallace är i mångas tycke ingen trevlig man.
Han är överviktig, grälsjuk, frispråkig och dricker alltför mycket.
Men han har ett gott hjärta långt där inne.
En dag får han ett uppdrag av sin guddotter Jane.
Det talas om under, mirakel och helbrägdagörelse.
Jane är en av dem som sägs ha blivit botade, och den som besitter denna kraft är en tonårspojke, David, Michaels son och Teds gudson.
Oscar Wilde i filmen.
Av detta vet dock Ted ingenting, han vet bara att han skall rapportera allt som verkar avvikande till Jane. Bristen på pengar efter att just ha fått sparken, gör att Ted tackar ja till uppdraget. Han beger sig till Swafford Hall.
Stephen Frys "Flodhästen" är en udda och märklig bok.
Jämfört med Stephen Frys förra bok "Lögnaren" är denna inte riktigt lika inriktad på människans underliga drifter och yttringar.
Sammantaget är "Flodhästen" en välskriven och annorlunda bok, som klart sticker av från mängden.
Och visst inträffar det mirakel.
Eller?
Det är också en mycket skruvad bok.
Ett tag på mitten är den helt enkelt bara för absurd (man tänker: detta kan väl ändå inte vara sant?), men den något oväntade upplösningen rättar till det mesta.
Men motvilligt grep boken tag i mig och jag kom på mig själv med att sitta och undra hur det skulle sluta. Jag säger motvilligt, för periodvis ville jag bara lägga den ifrån mig, den var bara för knäpp.
Den har dock samma konstiga blandning av prydlig berättelse och plötsliga utfall av fula ord och märkliga beteenden.
Ge bort den i julklapp!
Fast det måste vara till någon som inte störs av konstiga människor som är fula i mun...
EN NY BOK:
Stephen Fry: Flodhästen
(Mattias Boströms Förlag, 1998. 340 sidor. Originalets titel: Hutchinson. Översättning: Hans-Uno Bengtsson.)
[ Hem ] | [ Innehåll ]